Tripp to Australia

 

På resande fot i Australien   unkg0001.gif

  

Efter 6 månader i Sydost-Asien var det dags att bege sig till Australien. Huvudanledningen till att vi (jag och mitt resesällskap som jag träffade i Kina), var att vi skull arbeta ihop till en ny reskassa. Den 17 februari -87 landade vi i Perth i Western Australia. Efter ca 12 timmar i Perth hade vi köpt en Ford Falcon panelvan, med plats att sova i där bak. Därefter begav vi oss österut för att så småningom hamna i Aderlaide. I Barossa Valley ca 6 mil norr om  Adelaide fick vi jobb som vindruvsplockare. Jobbet var hårt och underbetalt, så efter bara 2 veckor hade vi fått nog och bestämde oss för att leva på våra Visa kort. Genom min goda kontakt med Renata Nilsson "Kennel Reni's", som familjen känt i många år, fick jag skickat till mig några adresser på uppfödare av Australiskterrier som vi kunde besöka.

Efter Adelaide begav vi oss till Sidney, där vi hade tänkt besöka Elmora kennel. Tyvärr såg vi varken röken av hundar eller uppfödare. Efter Sidney åkte vi upp till Surfers Paradise, som ligger några mil söder om Brisbane. Där tillbringade vi en vecka på stranden med att sola och bada. I Brisbane fanns Taralee Kennel, jag ringde dit och vi var välkommna att komma och hälsa på. Innehavarna Mr och Mrs Woolcock visade sig vara veterinärer och hade sin praktik i anslutning till kenneln. Hundgården var på ca 200 kvm och ett 50-tal aussies samsades på detta utrymme. Woolcocks visste precis viken hund som var vilken. Tre hundar visades också upp separat för oss, en tik som var 16 år gammal och fortfarande i utmärkt form, en mycket vacker röd storvinnande hane samt en 8 månaders b/t junior, som skulle exporteras till Finland (Taralee Bobby Dazzler).Därefter fick vi titta på hanvalparna, 2 röda och 2 b/t. Vi fastnade genast för en av b/t hanarna, som var lite större än dom andra och hade härlig charm och utstrålning. Eftersom vi ändå inte hade tänkt arbeta mera i Australien, så tänkte vi snabbt över om vi kunde ha en liten valp som medresenär. Beslutet var inte svårt att fatta och efter lite pappersexercis samt 300 Aussiedollar fattigare åkte vi därifrån med en liten "Bobby" (Taralee Smal Potato).

Vår första anhalt efter anskaffandet av "Bobby" blev Bundaberg, där vi stannade i 2 veckor och "Bobby" fick bekanta sig med sitt första hem, framsätet i vår bil. "Bobby" var en orädd valp som snart bekantade sig med alla på campingplatserna. Så snart vi vände ryggen till stack han iväg på sina egna upptäcktsfärder. Bobby visade sig vara en mycket god resenär och sov alltid från det man startade bilen tills man stannade. Nästa anhalt blev Mackay där vi bodde hos ett par kompisar. En dag när jag läste en lokaltidning, föll mina ögon på en rubrik "valpar till salu". En Aussi hane valp 9 veckor utannonserades. Jag ringde numret, och vi var välkomna nästa dag. Kennelns namn var Llandrow. Den drevs av mr och mrs Rowland och var belägen i ett av sockerrörsplantagen utanför Macay. Vi möttes på gårdsplanen av en något förfriskad Mr Rowland som dock var trevlig och tillmötesgående. De födde inte bara upp Australiska terrier utan även en del andra kortbenta terrier som Fox, cairn,Westis och även några tax typer. I hundgården fanns det ca 15 hundar och i denna brokiga skara kunde vi urskilja en liten aussievalp,som bestämt trodde sig vara störst bäst och vackrast. Han var den som hördes mest och skulle stå närmast staketet. Dom andra hundarna hade stort tålamod med valpen och lät honom hållas. Vi tog med "Bobby" in i huset för att träffa lille "Jacko" (Llandrow Pegasus) och "Bobby" blev både utskälld, jagad och pryglad. "Jacko" var en charmig krabat som vi absolut inte kunde motstå och 140 Aussiedollar fattigare så var vi ägare till två Aussievalpar. "Jacko" och "Bobby" var väldigt olika både till sätt och utseende. "Bobby" var oproportionerlig och klumpig medan "Jacko" var kvick och en baddare på att leka och slåss. "Jacko" var dominant, en ledartyp som sällan visade respekt eller underkastelse för någon annan hund. Efter ett par dagar hade de vant sig vid varandra och gich mycket fint ihop.

Vi fortsatte vår färd och kom så småningom till Cairns, som ligger i norra Queensland. "Jacko" visade sig också vara en god resenär och somnade så snart bilen var igång. Det största problemet med att resa runt var att vattnet på olika platser var av varierande kvalitet. Dom första dagarna på nytt ställe hade valparna ständig diarre. Man var ochså tvungen att ge valparna var sitt hjärtmask piller varje dag. Pälsen fick också kammas igenom dagligen i jakt på fästingar, ungefär var fjärde fästing kan man räkna med att vara en sk paralestic tick, som förlamar och tar död på en valp inom ett par dagar.

Tillsammans med två Australienska par bestämde vi oss för att åka vidare upp i djungeln till Cape Tribulation, som ligger på Cape York halvön längst upp i norr. Dom hade också hundar med sig, en Kelpi, en Cattledog och en Labbe. Vägen till Cape Tribulation var värre än väntat. Vi hade räknat med att vägen skulle vara lerig, eftersom regnsäsongen precis hade slutat, men vi hade inte räknat med att den skulle vara täckt med två dc gyttja. Det var dessutom ett antal floder att passera, som enligt uppgift och skyltar var bebodda av både söt och saltvatten krokodiler. Trots det lyckades vi på ett par dagar ta oss fram till Cape Tribulation. Väl framme så slutade bensinpumpen på bilen att fungera, men med en otrolig tur lyckade vi få tag på en fungerande pump och en person som kunde byta ut den. Detta händer mitt inne i djungeln två dagars färd från civilisationen. Valparna njöt av det liv dom levde, ständig uppmärksamhet och tre kamrater att leka med på stränderna.

Efter denna spännande vecka tog vi förväl av vårt resesällskap och begav oss tillbaka till Cairns. Därifrån åkte vi västerut i riktning mot Mt Isa och vidare mot gränsen till Northern Territory, sedan norrut mot Darwin. En episod som vi särskilt kommer i håg var när Bobby höll på att drukna vid Mt Isa. Vi kom fram till Mt Isa på eftermiddagen och bestämde oss för att slå läger i bushen utanför staden. Som vanligt så släpptes hundarna ut för att rastas och leka. Vi hade precis fått fart på elden och skulle till att laga mat när Jacko kom springande. Han var orolig och ville inte komma fram och hälsa som vanligt. Då slog det oss "var är Bobby". En språngmarch i riktning mot där Jacko kom i från slutade med att jag stod på näsan i en flod 1,5 m rakt ner. Intill flodkanten hängde sig Bobby kvar i en trädrot för att inte föras ner för floden. Ett tag i nackaskinnet och ett välriktat kast var Bobby på land igen. Bobby hann knappt landa för än Jacko tog sats och slängde sig rak lång ut i floden för att rädda husse. Efter en ny räddningsinsats var jag och Jacko på torra land igen. Resten av natten så sov valparna som stockar.

Darwin var fruktansvärt varmt och fuktigt. På dagarna satt man mest i skuggan och slöade medan hundarna vilade under bilen. Där fanns dock härliga stränder och mysiga pubar. Vår granne på campingen hade en röd aussihane i samma ålder som valparna. Då solen dalade lekte dom med sin nya polare. Efter drygt en vecka i Darwin tog vi en tur på ett par dagar genom den världsberömda Kakadu Nationalpark. Där var det väldigt vacker med ett rikt djurliv och många fina vattenfall. Därefter begav vi oss väster ut mot Western Australia.

I Katherine ( där den för oss enda körbara vägen till Western Australia börjar) blev vi stoppade av polisen. Mellan Katherine och Broome hade två oskyldiga människor blivit ihjälskjutna i ett ställe som heter Timber Creek. Vägen hade snabbt blockerats från båda hållen, det avgränsande området var ungefär lika stort som Sveriges yta. Trots detta så bestämde vi oss för att fortsätta mot Broome. Två dagar senare kom vi fram till Kununurra som är den första staden efter gränsen mellan Northen Territory och Western Australia. Ingen campingplats i staden tog emot två hundar, så vi beslöt oss för att campa ute i bushen. Vi hittade en trevlig plats precis intill en sjö. Solen gick ner och vi satt vid lägerelden och småpratade. Bobby och Jacko fick däremot ingen ro, dom brukade så fort det blev mörkt lägga sig under bilen och sova, men nu ömsom skällde och morrade dom rakt ut i becksvarta mörkret. Vi kom så klart att tänka på mördaren som dom ännu inte hade fått tag på. Utrustningen packades hastigt in i bilen och vi begav oss till närliggande campingplats, där vi lyckades smuggla in hundarna. Händelsen i Kununurra tänkte vi inte mer på förrän vi tre dagar senare anlände till Broome. Där läste vi i tidningen att dagen efter vi lämnat Kunnurra hade tre människor till hittats mördade inte mindre än tre hundra meter från det ställe där vi först hade tänkt campa. Gissa om vi fick kalla kårar längs ryggraden.

Broome var en härlig stad med en underbar strand där vi tillbringade ett par dagar med att bättra på solbrännan. Efter Broome fortsatt vi söderut mot Perth som var vårt slutmål. Bilen började att låta värre och värre men eftersom det bara var hundra mil kvar till Perth räknade vi med att den skulle ta oss dit. (När man kört ca tre tusen mil tycker man att hundra mil är ganska lite). När vi var ca sex mil ifrån en liten stad som heter Canarvon skar motorn ihop. Vi lyckades bli bogserade till en bensinmack. Innehavaren hjälpte oss att ringa runt till människor som kunde tänkas vara intresserade av att köpa vår Ford. Till slut så fick han tag på en köpare och vi blev två tusen kronor rikare. Efter att tillbringar en sista natt i bilen så var det dags att försöka att ta sig till Perth.

Eftersom tåg knappt existerade i Australien och hundar inte accepterades på bussarna så var det bara till att försöka lifta. Efter ett par timmars väntan stannade en långtradare som skulle till Perth. Vi fick åka med och hundarna skötte sig utomordentligt den tjugo timmar långa färden. Klockan sex på morgonen den 22:e juni var vi framme i Perth. Vi hade för mycket packning för att kunna bära allt, ingenstans att bo, inga flygbiljetter hem och Visakorten var spärrade. Eftersom det inte är någon karantän mellan Ausralien och Sverige trodde vi att det bara var att boka in oss och valparna på först bästa plan och åka hem, men så enkelt var det förstås inte. Flygbiljett för hundarna skulle bokas åtminstonde ett par veckor i förväg och dessutom skulle vissa prover tagas. Vi använde våra sista pengar till att hyra en bil, så vi fick någonstans att sova, köpa biljetter hem och inackordering av valparna på en kennel som brukade exportera hundar och visste hur man skulle gå till väga. Två dagar senare lämnade vi Austalien ( Perth - Tokyo - Ancorige - Köpenhamn - Malmö). Tre veckor senare anlände valparna. Vi fick tillstånd från danska och svenska tullen att själv hämta dom på Kastrup. Buren dom kom i var plomberad och fick först öppnas av länsveterinären när vi var på svensk mark. Valparna var inte särskilt påverkade efter den långa resan förutom att de var väldigt hungriga. Bobby och Jacko anpassade sig snabbt till sin nya tillvaro i Malmö.

( Saxat från Aussiposten nr 3 - 87)